Efter uppvaknandet 3

De var förstås inte allt. Det hon skrev ner var sådant som hon vaskade ur mig efterhand som jag sökte mig tillbaka. Det kom i små portioner, som när man drar upp ett nät ur en mörk insjö, en liten blänkande fisk då och då, utan synbart sammanhang med den föregående eller den efterkommande. Inget annat samband än att de fångats i samma nät.

Jag grät mycket. Jag var mycket ledsen.

Jag fick sömnmedel för att kunna somna. Ci sa att hon måste åka, men när jag vaknade skulle säkert min andra kompis O-a vara där.

Efter uppvaknandet 2

Så här skriver min vän Ci om mig till doktorn, medan jag sover:

”A börjar nu minnas gårdagen, den var mastig men rätt typisk.

1. På morgonen ringer en granne: –Hoppsan förlåt, men jag körde ihjäl din katt igår kväll.
A går ut på vägen och hittar en blodhög med en pälstuss som hon går hem med.

2. As kompis Tamara är sedan 4 dagar anställd av A för att röja 19 års bråte. Tusen saker som ska beslutas: slängas, sparas, ges bort. De hittar en orm i ett hönsnät i källaren och längst ner i smutstvättkorgen liket efter en födande mus med dödfödda musungar, somliga som fastnat i halvvägs ut.  A blir mycket ledsen över att hon låtit saker växa sig över huvudet.

3.  A ringer en läkare hon blivit tipsad om vars telefonsvarare meddelar att doktorn inte tar emot några nya patienter.

4.  A och Tamara åker till återvinningsstationen 2 ggr och dumpar släp fulla med grejer.

5. A hämtar ut pengar och handlar förvaringsprylar för flera tusen. Köper 2 stora påsar lösgodis och 3 mörka kexchoklad och äter upp det mesta i bilen på hemvägen.

6. A sätter sig och detaljplanerar ett dagslångt årmöte för sitt jobbkooperativ, som befinner sig i svår kris.

7. A går ut och börjar klippa ner ett rhododendronbuskage med grensax. Det kommer vita blixtar för hennes ögon och allting är stillbilder.

8. A går och lägger sig och sover 5 timmar, vaknar, kommer ner till bottenvåningen med lakanen i famnen och påstår hon har kräkts (men lakanen är rena). Hon har tappat minnet av allt ovanstående plus hela våren. Ambulans till sjukhuset med Tamaras och grannars hjälp.

Nu kommer hennes minne tillbaks gradvis. A blir ledsen och inser att hon jobbat för hårt och ostrukturerat länge, hon har tappat hungerkänslor, äter kassmat och blir vimsig av sockerdiet!

A har två döttrar, båda har fått barn inom ett halvår. Den ena dottern är ensamförälder och A har burit henne genom graviditet och spädbarnshalvår. Haft jour 24 timmar om dygnet i flera år och det har behövts. Dottern klarar sig mycket bättre nu.

A är extremt getingallergisk. I måndags fick hon sin första immuniseringsbehandling. Hon minns inte den alls, bara att hon var på återvinningsstationen med ett släp skrot.

A är egenföretagare, kreatör, projektledare, konstnär, trädklättrare, realistisk och praktisk fantast.
Just nu är det för mycket. Jag som är en av hennes bästa vänner tycker ni ska slå en gummiklubba i huvudet på henne så att hon stänger av skallen och kommer igen till ett mer lagom tempo. Vi börjar bli gamla nu…
Jag ska sticka till Norrköping på kongress nu men en annan kompis kommer som avlösning, här är hennes nummer:…”

Stubintråd och kvantfysik

På kafé med kompis. Dom serverar en macka kallad ”räkbomb”.

–Hur får man den att explodera? undrar kompisen.

–Jo man tänder den lilla… den där…

Stopp! Vad heter det nu? Det är pinsamt när man är van att vara slagfärdig, att vara snabbast.

Ett par repliker senare kommer kompisen fram med ordet: stubintråd.

Tack! Nu sitter den.

Några dagar senare är det en hel berättelse jag ska ta i en föreläsning. Jag är försenad till konferenslokalen och måste in på toaletten och gör en snabbgenomgång i huvudet, medan åhörarna sitter redo och väntar. Plötsligt är nyckelordet borta. Kan jag inte det så faller hela storyn. Jäklar, det blir stressat. Jag funderar medan jag drar läppstiftet över läpparna och ger kläderna en spegelkoll. Nix, ordet är borta.

Jag får möblera om i programmet och ta nåt annat i stället. Det är det förstås ingen som märker eftersom jag lyckligtvis upptäckte luckan innan jag hade påbörjat storyn.

När jag kommer in i salen kommer en likaledes stressad arrangör och frågar om jag kan hålla på längre än de överenskomna 30 minuterna? Det är nästa person i programmet som blivit försenad.

–Jaha, hur länge då? 40 minuter?

–Nja, hellre en timme, om det går. Åtminstone.

Okej inga problem. Jag möblerar åter om programmet i huvudet medan jag står i sidogången och hör mig bli presenterad.

Sen kom jag igång ordentligt och talade för förtrollad publik i 70 minuter och de ville jag skulle fortsätta. Men då hade nästa talare kommit och vi tog liten kaffepaus.

På väg ut till bilen kom ordet av sig självt: kvantfysik.

Stubintråd och kvantfysik. Två ord som jag inte använt sedan 17 maj 2007.

Där ser man ungefär vilken frekvens orden har…

Nu sitter dom två, igen. Nu väntar jag bara på vilket nästa ord ska bli, som har legat i koma i mitt ordminne. Och jag kan inte ens gissa på vad det kan vara! Öh, äh, kanske…

Somliga minns allt

Det finns somliga som minns allt, jag menar bokstavligen. Varenda dag i deras liv, även de mest vardagliga och händelselösa. Säg ett datum 30 år tillbaks, de minns vilken veckodag det var, vilket väder, vad de gjorde och vad det var på TV.

Människor med detta supernormala minne förknippar oftast hågkomsten med en speciell plats, eller lokal. ”Det var i det huset…” Vi åkte på den vägen…” ”Jag var i mitt rum…”

Läs den intressanta artikeln om Brad Williams som minns allt .

Efter uppvaknandet I

Det första jag minns efter min TGA är att jag vaknar i en sjukhussäng. Det står läkare i rummet och frågar mig saker. Min kompis Ci sitter i fåtöljen vid fönstret. Jag fattar ingenting. Läkaren frågar mig om jag vet var jag är.

–Eftersom du ser ut att vara läkare och jag ligger i en säng, så måste jag väl vara på ett sjukhus? svarar jag.

Jag tittar ut genom fönstret och ser bara himmel. Högt upp är jag. På neurologiska kliniken på Lunds Lasarett, får jag veta. Läkaren berättar att jag kommit in sent föregående kväll. Att jag troligen har haft en TGA. Att jag förlorat förmågan att prägla minnen under denna tid. Att det som hänt aldrig kommer att återvända i mitt minne eftersom det inte fastnat från början.

Han frågar om jag har epilepsi eller migrän. Nej ingetdera. Jag berättar att jag hade min senaste mens för 4 veckor sedan men att den uteblivit denna gång. Kanske är det menopaus? Tänkbart, säger han.

Han förklarar att TGA kan drabba folk efter extrema påfrestningar. Fotbollsspelare efter en match, dykare… Han undrar hur jag haft det på sistone. Jag berättar. Han nickar. Ja det hänger ihop. Du har varit utsatt för extrema påfrestningar under lång tid. Kombinerat med en tänkbar menopaus.

I mitt minneslösa tillstånd har jag blivit undersökt med datortomografi och annat som jag inte minns just nu. Man har inte funnit något som helst onormalt i hjärnan. Ingen stroke, ingen tumör, inga förträngningar. Allting är som det ska.

Jag berättar att jag för några år sedan hade plötsliga synförändringar, allt såg ut som mjölk. TIA? (transischemisk attack) Det hade gått över av sig själv efter en natt. För säkerhets skull skickas jag på en ny undersökning, där halspulsådrorna kollas med ultraljud för att se om det finns någon förträngning. Nej allting normalt även där.

Jag får några papper med info om TGA som läkaren printat ut från internet. Min kompis Ci kom hit mitt inatten, larmad av Tamara. Hon har sovit i fotänden av min säng, som en hundvalp. Hon får i uppgift av läkaren att skriva ner vad hon vet om mig på ett kollegieblock.

Jag somnar.

Vad som försvann helt och hållet

Det jag inte minns alls är cirka 6 timmar före ambulansfärd till sjukhuset och cirka 12 timmar inlagd. Totalt 18 timmar helt borta. Det sägs att intrycken under den perioden helt enkelt inte fastnade i hjärnan, och är förlorade för alltid. Hitills (8 månader senare) har ingenting kommit tillbaka men det finns de som säger att det finns där, och ska gå att locka fram (mer om det senare).

Vad som hände har jag fått mig återberättat.

Jag hade kvar min identitet och var inte förvirrad. Det var jag själv som insisterade på att ambulansen skulle tillkallas, och att min kompis (som lyckligtvis var här) även skulle be grannarna om hjälp. Ambulansfärden vet jag ingenting alls om eftersom min kompis inte var med där (hon körde efter mig i bil). På akuten svarade jag redigt på alla frågor som ställdes, ofta både rappt och humoristiskt. Men själv ställde jag samma frågor om och om igen: Var är jag? Vad har hänt? Har det skett en olycka? Och min ångest växte när jag inte kunde orientera mig eller förstå.

Efter undersökningen, som var mitt i natten, fick jag sömnmedel och somnade. En ny kompis tillkallades av den första, de bytte plats och min nya kompis sov hos mig vid fotändan i sängen. När jag vaknade vid middagstid följande dag började jag långsamt komma tillbaks i huvudet och bit för bit förstå vad som hade hänt. Min kompis och läkarna hjälptes åt att fylla på luckorna. Jag var jättetrött och upprörd, grät mycket, efterhand som bitarna lades på plats.

Jag fick ganska snabbt diagnosen TGA och läkarna ville skicka hem mig. ”Det går över av sig självt, hem och vila.” Min kompis krävde med eftertryck att jag absolut måste stanna ytterligare en natt, jag var förvirrad och upprörd. Så jag stannade ytterligare ett dygn.

Därefter tog min kompis mig med hem till sig, där jag fick bo i ytterligare fem dygn, innan hon släppte hem mig till mig.

Idag kom jag ihåg trampolin

Varje dag är det ett nytt ord som måste återkopplas sedan före Dagen TGA. Ord som jag inte använt sen innan dess.

Jag var hos min psykolog och skulle beskriva. Hur det ofta, i mitt liv, kommer en oerhörd kreativitet ut ur djupa kriser. Som när man ska hoppa ner i en bassäng, från en… en… Ja, ner djupt i botten. Ju högre man hoppar från, desto djupare ner når man. Man måste ända ner i botten, ner i den kaklade bottenplattan, för att kunna sätta fötterna emot och få ett AVSTAMP. Så kan man skjuta sig upp mot ytan.

Men kommer man inte ända ner i bottnen får man inte den där avstampskraften.

Och man måste hoppa från en ganska hög…

-…trampolin? säger psykologen.

-Just det. Trampolin.

Jag vet inte om han märkte det. Den långa pausen. Hur jag försjunker in i mig själv. Säkert är han tränad på att se hur blicken söker, hela ögonhålan runt, för att finna fäste. Nästa gång vi ses ska jag berätta om det. Hur han hjälpte mig att finna ”trampolin”.