Tamara och ordningsvisionen

Tre veckor före min TGA lärde jag känna Tamara. Hon hade dykt upp på ett ställe där jag hade en föreläsning, hon blev förtjust i det jag sa, och hur jag sa det, och skickade en rad sms med kommentarer efteråt. Hon bjöd hem mig till sig när jag var i hennes trakter.

Hon hade redan första gången vi sågs berättat att hon var sjukskriven sedan 8 år tillbaka pga utbränning. På ett sätt var det svårt att tro, när man såg henne. Hon var energisk, glad och varm. På ett annat vis kunde jag föreställa mig hur sjuk hon varit. Hon hade väldigt dålig hy i ansiktet och en liksom grå hinna över ögonen som gjorde att trots hon var knappt fyllda 40 kunde hennes ögon se ut som på en mycket gammal kvinna. Oklara färger, liksom upplösta. Nåt slitet och åldrat där bakom den glada varma ytan. Eller, vad vet jag? Kanske tolkade jag in sånt som kunde ha funnits där redan före.

Jag gillade henne direkt. Snabb i huvudet, humoristisk, dräpande klar och samtidigt med mycket värme och empati. Hon talade helt öppet om de besvär hon haft och det framgick att det inte var självklart att hon överlevt.

Vid ett tillfälle när jag var i hennes trakter på ett jobb bjöd hon hem mig på lunch. Hon bodde ensam i ett hus långt ute på vischan. Ett gammalt hus som hon hade renoverat med hjälp av sin pappa, sin dåvarande kille och naturligtvis alla grannar och vänner hon uppbådat. Det hade hon lyckats göra under sin sjukskrivning. Hur hade hon råd med det? Hon hade tagit ett banklån. Hon hade dessutom haft en bra privat sjukförsäkring i sitt företag innan hon blev sjuk, och nu hade hon kanske inget överflöd men ändå tillräckligt för att klara livhanken.

Framför allt hade hon en brinnande uppfinningsförmåga och en en sjuhelvetes kreativitet.

Jag gick runt och såg hennes lösningar med det gamla huset. Det var vackert. Oväntade öppningar, speglar i golvet, sovplatser under trappan, fönstergluggar mot stenig utsikt och just det trädet. Lösningar som inte var fina för att de var dyra utan för att de var genomförda med kreativitet. Den sortens lösningar som inte går att köpa för pengar. Och alltsammans var tydligt gjort med tanke på att huset skulle antingen kunna hyras ut veckovis under sommaren, eller säljas dyrt vilken vecka som.

Jag blev förtjust. Något sådant hade jag alltid drömt om att göra med mitt eget hus där inget handtag var det andra likt och där de flesta förresten inte var iskruvade med alla skruvar.

Vad som framför allt intresserade mig var den organisering som hon hade genomdrivit in i minsta detalj. Hur systematiskt allting var uppbyggt, från den vägghängda papperskorgen i badrummet ut till snickarbodens välsorterade skruvsortiment. Det var en konstnärlig ordning för att gynna skapandet, inget pedanteri för dess egen skull.

Jag blev grymt avundsjuk och precis som avund bör fungera så satte den fingret på mina egna önskningar. Jag såg en vision framför mig hur mitt eget liv skulle kunna organiseras.

Vid lunchen ute på stenterassen pratade vi om männen i våra liv, om hur man tar betalt för jobb, om mat, om hur man gör en fönsternisch på andra våningen utan att det gamla taket faller samman. Är du inte rädd att bo här ensam? frågade jag. Nä, sa hon. Vad gör du om någon kommer och snokar eller tränger sig på? Dödar dom, sa hon sakligt.

Hon berättade om sin sjökapten, om sin bergsbestigare, om sin fallskärmsjägare. Jag berättade om min främlingslegionär, min operasångare, min dynamitard, men sa inget om min spanske galning.

Innan hon bröt ihop hade hon jobbat typ 4 heltider i eget företag, suppereffektiv, framgångsrik, men med en svårt sjuk pojkvän som hon samtidigt vårdade. Den sista tiden hade hon envist genomnfört sina jobb på kryckor, med svår värk i hela kroppen. Hon visade mig bilder. En värkbruten gumma! Lite över 30 år gammal. Men envist förnekande att hon skulle ha någon svaghet.

Nu hade hon ännu inte kommit så långt i sitt tillfrisknande att hon kunde ha en kalender. Hon vågade inte. Fönsterrutorna  var fullklistrade med post-it-lappar i 9lika färger men ingenting var rangordnat eller prioriterat. Inga datum, inga klockslag.

Sen började vi prata om tid och kalendrar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s