Röra + kaos

Månaden innan jag fick min TGA visste jag att jag höll på att bli sjuk. Jag hade helt tappat kontrollen över min vardag. Under flera år hade jag haft extrema svårigheter med en sjuk dotter, och ett sjukt kärleksförhållande. Dottern tillfrisknade mirakulöst och kärleksförhållandet lyckades jag låsa ut, manövrera bort, hålla på avstånd.
    När allt detta lugnade sig något vaknade jag upp till mig själv och såg mig omkring. Huset var en fruktansvärd röra. Som hos någon som dagligen i flera år kastat sig iväg akut, redan försenad, och aldrig hunnit städa upp efter sig.
   Olika påbörjade kreativa projekt låg intryckta i alla hörn. Desperata avstamp i energijakt som aldrig nått längre än till ansatsen och därefter låg kvar och samlade damm och spred skuldkänslor. Endast en smal ränna mellan spis, kyl, badrum och sovrum var frilagd. Resten var som ett vissnande kuriosakabinett. Böcker, hundratals, i travar på hyllor, golv, i trappan. Lappar med anteckningar, urrivna tidningsartiklar, kläder i väntan på att lagas, ritblock med hastiga bortglömda skisser. Material för tusentals kronor hastigt inföst i källare och vind, den planerade verandan, rakuugnen, uggleholkarna, sidenmålningen, hönshuset… tusen idéer, tusen projekt.
   Det kändes som om jag höll på att drunkna. Kreativitesnarkoman. Så snart jag känt oro eller trötthet hade jag speedat mig med nya idéer, nya projket. Som en spruta amfetamin hade de givit mig ett tillfällig energikick. Mer aldrig nog för att jag skulle avsluta det jag satt igång. Oavslutade ansatser som nu snodde sig runt min hals och snörde åt.
   Förtvivlat insåg att jag aldrig skulle kunna röja allt detta ensam. (Jag arbetade samtidigt i en nivå som nog motsvarade en och en halv heltid.)
   Jag skickade ut ett mail till alla jag kände i byn med förfrågan om någon kände nån som ville ha extrajobb med att hjälpa mig röja. 

De sista månader före min kollaps slutade jag äta. Dvs nog åt jag – smörgåsar. Spisen hade jag slutat använda, jag hade inte lagat någon varm mat till mig själv på ett halvår. Jag åt gärna på restaurang eller när jag blev bjuden, men kunde inte förmå mig att laga något åt mig själv.
   Jag kände ingen hunger innan det var för sent. Sen när den akuta svältpaniken kom, då hade jag inte tålamod att laga till något riktigt. Var jag ute snabbköpte jag då 3 mörka chokladkex och tryckte i mig. Var jag hemma tog jag i stället 3 knäckemackor med cheddar, och kaffe. Och sen kanske 3 till. Så jag höll vikten.
      Jag insåg ju att det där var inte hälsosamt. Ofta köpte jag hem fin och bra mat för att jag verkligen skulle övervinna mitt motstånd. Det blev liggande i kylen. Till slut fick hunden och katten dela på det innan det började ruttna. 
   Månaden innan jag kollapsade insåg jag att jag var på väg att braka ihop. Jag har i princip aldrig varit sjuk förr och hade inga läkarkontakter. Jag frågade runt bland kompisar om de kände någon läkare med psykiatrikompetens. Jag fick ett tips som jag ringde, men möttes av en telefonsvarare som meddelade att inga nya patienter togs emot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s