De var förstås inte allt. Det hon skrev ner var sådant som hon vaskade ur mig efterhand som jag sökte mig tillbaka. Det kom i små portioner, som när man drar upp ett nät ur en mörk insjö, en liten blänkande fisk då och då, utan synbart sammanhang med den föregående eller den efterkommande. Inget annat samband än att de fångats i samma nät.
Jag grät mycket. Jag var mycket ledsen.
Jag fick sömnmedel för att kunna somna. Ci sa att hon måste åka, men när jag vaknade skulle säkert min andra kompis O-a vara där.
