Tamara och ordningsvisionen

Tre veckor före min TGA lärde jag känna Tamara. Hon hade dykt upp på ett ställe där jag hade en föreläsning, hon blev förtjust i det jag sa, och hur jag sa det, och skickade en rad sms med kommentarer efteråt. Hon bjöd hem mig till sig när jag var i hennes trakter.

Hon hade redan första gången vi sågs berättat att hon var sjukskriven sedan 8 år tillbaka pga utbränning. På ett sätt var det svårt att tro, när man såg henne. Hon var energisk, glad och varm. På ett annat vis kunde jag föreställa mig hur sjuk hon varit. Hon hade väldigt dålig hy i ansiktet och en liksom grå hinna över ögonen som gjorde att trots hon var knappt fyllda 40 kunde hennes ögon se ut som på en mycket gammal kvinna. Oklara färger, liksom upplösta. Nåt slitet och åldrat där bakom den glada varma ytan. Eller, vad vet jag? Kanske tolkade jag in sånt som kunde ha funnits där redan före.

Jag gillade henne direkt. Snabb i huvudet, humoristisk, dräpande klar och samtidigt med mycket värme och empati. Hon talade helt öppet om de besvär hon haft och det framgick att det inte var självklart att hon överlevt.

Vid ett tillfälle när jag var i hennes trakter på ett jobb bjöd hon hem mig på lunch. Hon bodde ensam i ett hus långt ute på vischan. Ett gammalt hus som hon hade renoverat med hjälp av sin pappa, sin dåvarande kille och naturligtvis alla grannar och vänner hon uppbådat. Det hade hon lyckats göra under sin sjukskrivning. Hur hade hon råd med det? Hon hade tagit ett banklån. Hon hade dessutom haft en bra privat sjukförsäkring i sitt företag innan hon blev sjuk, och nu hade hon kanske inget överflöd men ändå tillräckligt för att klara livhanken.

Framför allt hade hon en brinnande uppfinningsförmåga och en en sjuhelvetes kreativitet.

Jag gick runt och såg hennes lösningar med det gamla huset. Det var vackert. Oväntade öppningar, speglar i golvet, sovplatser under trappan, fönstergluggar mot stenig utsikt och just det trädet. Lösningar som inte var fina för att de var dyra utan för att de var genomförda med kreativitet. Den sortens lösningar som inte går att köpa för pengar. Och alltsammans var tydligt gjort med tanke på att huset skulle antingen kunna hyras ut veckovis under sommaren, eller säljas dyrt vilken vecka som.

Jag blev förtjust. Något sådant hade jag alltid drömt om att göra med mitt eget hus där inget handtag var det andra likt och där de flesta förresten inte var iskruvade med alla skruvar.

Vad som framför allt intresserade mig var den organisering som hon hade genomdrivit in i minsta detalj. Hur systematiskt allting var uppbyggt, från den vägghängda papperskorgen i badrummet ut till snickarbodens välsorterade skruvsortiment. Det var en konstnärlig ordning för att gynna skapandet, inget pedanteri för dess egen skull.

Jag blev grymt avundsjuk och precis som avund bör fungera så satte den fingret på mina egna önskningar. Jag såg en vision framför mig hur mitt eget liv skulle kunna organiseras.

Vid lunchen ute på stenterassen pratade vi om männen i våra liv, om hur man tar betalt för jobb, om mat, om hur man gör en fönsternisch på andra våningen utan att det gamla taket faller samman. Är du inte rädd att bo här ensam? frågade jag. Nä, sa hon. Vad gör du om någon kommer och snokar eller tränger sig på? Dödar dom, sa hon sakligt.

Hon berättade om sin sjökapten, om sin bergsbestigare, om sin fallskärmsjägare. Jag berättade om min främlingslegionär, min operasångare, min dynamitard, men sa inget om min spanske galning.

Innan hon bröt ihop hade hon jobbat typ 4 heltider i eget företag, suppereffektiv, framgångsrik, men med en svårt sjuk pojkvän som hon samtidigt vårdade. Den sista tiden hade hon envist genomnfört sina jobb på kryckor, med svår värk i hela kroppen. Hon visade mig bilder. En värkbruten gumma! Lite över 30 år gammal. Men envist förnekande att hon skulle ha någon svaghet.

Nu hade hon ännu inte kommit så långt i sitt tillfrisknande att hon kunde ha en kalender. Hon vågade inte. Fönsterrutorna  var fullklistrade med post-it-lappar i 9lika färger men ingenting var rangordnat eller prioriterat. Inga datum, inga klockslag.

Sen började vi prata om tid och kalendrar.

Somliga minns allt

Det finns somliga som minns allt, jag menar bokstavligen. Varenda dag i deras liv, även de mest vardagliga och händelselösa. Säg ett datum 30 år tillbaks, de minns vilken veckodag det var, vilket väder, vad de gjorde och vad det var på TV.

Människor med detta supernormala minne förknippar oftast hågkomsten med en speciell plats, eller lokal. ”Det var i det huset…” Vi åkte på den vägen…” ”Jag var i mitt rum…”

Läs den intressanta artikeln om Brad Williams som minns allt .

Efter uppvaknandet I

Det första jag minns efter min TGA är att jag vaknar i en sjukhussäng. Det står läkare i rummet och frågar mig saker. Min kompis Ci sitter i fåtöljen vid fönstret. Jag fattar ingenting. Läkaren frågar mig om jag vet var jag är.

–Eftersom du ser ut att vara läkare och jag ligger i en säng, så måste jag väl vara på ett sjukhus? svarar jag.

Jag tittar ut genom fönstret och ser bara himmel. Högt upp är jag. På neurologiska kliniken på Lunds Lasarett, får jag veta. Läkaren berättar att jag kommit in sent föregående kväll. Att jag troligen har haft en TGA. Att jag förlorat förmågan att prägla minnen under denna tid. Att det som hänt aldrig kommer att återvända i mitt minne eftersom det inte fastnat från början.

Han frågar om jag har epilepsi eller migrän. Nej ingetdera. Jag berättar att jag hade min senaste mens för 4 veckor sedan men att den uteblivit denna gång. Kanske är det menopaus? Tänkbart, säger han.

Han förklarar att TGA kan drabba folk efter extrema påfrestningar. Fotbollsspelare efter en match, dykare… Han undrar hur jag haft det på sistone. Jag berättar. Han nickar. Ja det hänger ihop. Du har varit utsatt för extrema påfrestningar under lång tid. Kombinerat med en tänkbar menopaus.

I mitt minneslösa tillstånd har jag blivit undersökt med datortomografi och annat som jag inte minns just nu. Man har inte funnit något som helst onormalt i hjärnan. Ingen stroke, ingen tumör, inga förträngningar. Allting är som det ska.

Jag berättar att jag för några år sedan hade plötsliga synförändringar, allt såg ut som mjölk. TIA? (transischemisk attack) Det hade gått över av sig själv efter en natt. För säkerhets skull skickas jag på en ny undersökning, där halspulsådrorna kollas med ultraljud för att se om det finns någon förträngning. Nej allting normalt även där.

Jag får några papper med info om TGA som läkaren printat ut från internet. Min kompis Ci kom hit mitt inatten, larmad av Tamara. Hon har sovit i fotänden av min säng, som en hundvalp. Hon får i uppgift av läkaren att skriva ner vad hon vet om mig på ett kollegieblock.

Jag somnar.

Sovit en hel natt

Idag är det nästan nio månader sedan min TGA. Inatt har jag sovit en hel natt i sträck utan att vakna vare sig av ångest, svettning eller värk. Jag blev förvånad när jag vaknade! Så kvickt natten passerade!

Jag har sovit djupt, djupt. Mitt inre är fullt av nyskördade drömmar.

Kanske blir vi lika goda vänner igen, som vi brukade vara, sömnen och jag?

Småleende i mungiporna, mildhet i ögonvrån.

Röra + kaos

Månaden innan jag fick min TGA visste jag att jag höll på att bli sjuk. Jag hade helt tappat kontrollen över min vardag. Under flera år hade jag haft extrema svårigheter med en sjuk dotter, och ett sjukt kärleksförhållande. Dottern tillfrisknade mirakulöst och kärleksförhållandet lyckades jag låsa ut, manövrera bort, hålla på avstånd.
    När allt detta lugnade sig något vaknade jag upp till mig själv och såg mig omkring. Huset var en fruktansvärd röra. Som hos någon som dagligen i flera år kastat sig iväg akut, redan försenad, och aldrig hunnit städa upp efter sig.
   Olika påbörjade kreativa projekt låg intryckta i alla hörn. Desperata avstamp i energijakt som aldrig nått längre än till ansatsen och därefter låg kvar och samlade damm och spred skuldkänslor. Endast en smal ränna mellan spis, kyl, badrum och sovrum var frilagd. Resten var som ett vissnande kuriosakabinett. Böcker, hundratals, i travar på hyllor, golv, i trappan. Lappar med anteckningar, urrivna tidningsartiklar, kläder i väntan på att lagas, ritblock med hastiga bortglömda skisser. Material för tusentals kronor hastigt inföst i källare och vind, den planerade verandan, rakuugnen, uggleholkarna, sidenmålningen, hönshuset… tusen idéer, tusen projekt.
   Det kändes som om jag höll på att drunkna. Kreativitesnarkoman. Så snart jag känt oro eller trötthet hade jag speedat mig med nya idéer, nya projket. Som en spruta amfetamin hade de givit mig ett tillfällig energikick. Mer aldrig nog för att jag skulle avsluta det jag satt igång. Oavslutade ansatser som nu snodde sig runt min hals och snörde åt.
   Förtvivlat insåg att jag aldrig skulle kunna röja allt detta ensam. (Jag arbetade samtidigt i en nivå som nog motsvarade en och en halv heltid.)
   Jag skickade ut ett mail till alla jag kände i byn med förfrågan om någon kände nån som ville ha extrajobb med att hjälpa mig röja. 

De sista månader före min kollaps slutade jag äta. Dvs nog åt jag – smörgåsar. Spisen hade jag slutat använda, jag hade inte lagat någon varm mat till mig själv på ett halvår. Jag åt gärna på restaurang eller när jag blev bjuden, men kunde inte förmå mig att laga något åt mig själv.
   Jag kände ingen hunger innan det var för sent. Sen när den akuta svältpaniken kom, då hade jag inte tålamod att laga till något riktigt. Var jag ute snabbköpte jag då 3 mörka chokladkex och tryckte i mig. Var jag hemma tog jag i stället 3 knäckemackor med cheddar, och kaffe. Och sen kanske 3 till. Så jag höll vikten.
      Jag insåg ju att det där var inte hälsosamt. Ofta köpte jag hem fin och bra mat för att jag verkligen skulle övervinna mitt motstånd. Det blev liggande i kylen. Till slut fick hunden och katten dela på det innan det började ruttna. 
   Månaden innan jag kollapsade insåg jag att jag var på väg att braka ihop. Jag har i princip aldrig varit sjuk förr och hade inga läkarkontakter. Jag frågade runt bland kompisar om de kände någon läkare med psykiatrikompetens. Jag fick ett tips som jag ringde, men möttes av en telefonsvarare som meddelade att inga nya patienter togs emot.