Och behovet?

Ännu idag, när jag skriver det här, tio månader senare, kan jag inte få korn på vad det var för stakt behov som hejdade mig där, vid foten av trappan. Men jag minns ännu känslan av hjälplöshet, ett famlande i det tomma.

Efter uppvaknandet 3

De var förstås inte allt. Det hon skrev ner var sådant som hon vaskade ur mig efterhand som jag sökte mig tillbaka. Det kom i små portioner, som när man drar upp ett nät ur en mörk insjö, en liten blänkande fisk då och då, utan synbart sammanhang med den föregående eller den efterkommande. Inget annat samband än att de fångats i samma nät.

Jag grät mycket. Jag var mycket ledsen.

Jag fick sömnmedel för att kunna somna. Ci sa att hon måste åka, men när jag vaknade skulle säkert min andra kompis O-a vara där.

Efter uppvaknandet 2

Så här skriver min vän Ci om mig till doktorn, medan jag sover:

“A börjar nu minnas gårdagen, den var mastig men rätt typisk.

1. På morgonen ringer en granne: –Hoppsan förlåt, men jag körde ihjäl din katt igår kväll.
A går ut på vägen och hittar en blodhög med en pälstuss som hon går hem med.

2. As kompis Tamara är sedan 4 dagar anställd av A för att röja 19 års bråte. Tusen saker som ska beslutas: slängas, sparas, ges bort. De hittar en orm i ett hönsnät i källaren och längst ner i smutstvättkorgen liket efter en födande mus med dödfödda musungar, somliga som fastnat i halvvägs ut.  A blir mycket ledsen över att hon låtit saker växa sig över huvudet.

3.  A ringer en läkare hon blivit tipsad om vars telefonsvarare meddelar att doktorn inte tar emot några nya patienter.

4.  A och Tamara åker till återvinningsstationen 2 ggr och dumpar släp fulla med grejer.

5. A hämtar ut pengar och handlar förvaringsprylar för flera tusen. Köper 2 stora påsar lösgodis och 3 mörka kexchoklad och äter upp det mesta i bilen på hemvägen.

6. A sätter sig och detaljplanerar ett dagslångt årmöte för sitt jobbkooperativ, som befinner sig i svår kris.

7. A går ut och börjar klippa ner ett rhododendronbuskage med grensax. Det kommer vita blixtar för hennes ögon och allting är stillbilder.

8. A går och lägger sig och sover 5 timmar, vaknar, kommer ner till bottenvåningen med lakanen i famnen och påstår hon har kräkts (men lakanen är rena). Hon har tappat minnet av allt ovanstående plus hela våren. Ambulans till sjukhuset med Tamaras och grannars hjälp.

Nu kommer hennes minne tillbaks gradvis. A blir ledsen och inser att hon jobbat för hårt och ostrukturerat länge, hon har tappat hungerkänslor, äter kassmat och blir vimsig av sockerdiet!

A har två döttrar, båda har fått barn inom ett halvår. Den ena dottern är ensamförälder och A har burit henne genom graviditet och spädbarnshalvår. Haft jour 24 timmar om dygnet i flera år och det har behövts. Dottern klarar sig mycket bättre nu.

A är extremt getingallergisk. I måndags fick hon sin första immuniseringsbehandling. Hon minns inte den alls, bara att hon var på återvinningsstationen med ett släp skrot.

A är egenföretagare, kreatör, projektledare, konstnär, trädklättrare, realistisk och praktisk fantast.
Just nu är det för mycket. Jag som är en av hennes bästa vänner tycker ni ska slå en gummiklubba i huvudet på henne så att hon stänger av skallen och kommer igen till ett mer lagom tempo. Vi börjar bli gamla nu…
Jag ska sticka till Norrköping på kongress nu men en annan kompis kommer som avlösning, här är hennes nummer:…”

Ett namnlöst behov

Dagen innan Tamara ska komma för att hjälpa mig röja blir jag plötsligt stående vid foten av trappan upp till övervåningen. Jag är på väg nånstans, ska nånting, har ett ärende. Men jag blir stående.

Jag känner ett starkt behov i kroppen. Det är så starkt att det är helt förlamande. Det konstiga är att jag kan inte alls känna igen vad det handlar om. Det är inget enda av de andra behov som jag känt i livet – i alla fall inte vad jag kan minnas.

Hunger? Nej. Sömn? Nej. Sex? Nej.

Sällskap, vila, distraktion? Humor, meditation, vin? Nej inget jag kan identifiera.

Det skrämmer mig, att behovet är så starkt men jag har ingen aning om vart jag ska vända mig. Jag blir stående där vid foten av trappan. Undrande.

Stubintråd och kvantfysik

På kafé med kompis. Dom serverar en macka kallad “räkbomb”.

–Hur får man den att explodera? undrar kompisen.

–Jo man tänder den lilla… den där…

Stopp! Vad heter det nu? Det är pinsamt när man är van att vara slagfärdig, att vara snabbast.

Ett par repliker senare kommer kompisen fram med ordet: stubintråd.

Tack! Nu sitter den.

Några dagar senare är det en hel berättelse jag ska ta i en föreläsning. Jag är försenad till konferenslokalen och måste in på toaletten och gör en snabbgenomgång i huvudet, medan åhörarna sitter redo och väntar. Plötsligt är nyckelordet borta. Kan jag inte det så faller hela storyn. Jäklar, det blir stressat. Jag funderar medan jag drar läppstiftet över läpparna och ger kläderna en spegelkoll. Nix, ordet är borta.

Jag får möblera om i programmet och ta nåt annat i stället. Det är det förstås ingen som märker eftersom jag lyckligtvis upptäckte luckan innan jag hade påbörjat storyn.

När jag kommer in i salen kommer en likaledes stressad arrangör och frågar om jag kan hålla på längre än de överenskomna 30 minuterna? Det är nästa person i programmet som blivit försenad.

–Jaha, hur länge då? 40 minuter?

–Nja, hellre en timme, om det går. Åtminstone.

Okej inga problem. Jag möblerar åter om programmet i huvudet medan jag står i sidogången och hör mig bli presenterad.

Sen kom jag igång ordentligt och talade för förtrollad publik i 70 minuter och de ville jag skulle fortsätta. Men då hade nästa talare kommit och vi tog liten kaffepaus.

På väg ut till bilen kom ordet av sig självt: kvantfysik.

Stubintråd och kvantfysik. Två ord som jag inte använt sedan 17 maj 2007.

Där ser man ungefär vilken frekvens orden har…

Nu sitter dom två, igen. Nu väntar jag bara på vilket nästa ord ska bli, som har legat i koma i mitt ordminne. Och jag kan inte ens gissa på vad det kan vara! Öh, äh, kanske…

Tamara och ordningsvisionen

Tre veckor före min TGA lärde jag känna Tamara. Hon hade dykt upp på ett ställe där jag hade en föreläsning, hon blev förtjust i det jag sa, och hur jag sa det, och skickade en rad sms med kommentarer efteråt. Hon bjöd hem mig till sig när jag var i hennes trakter.

Hon hade redan första gången vi sågs berättat att hon var sjukskriven sedan 8 år tillbaka pga utbränning. På ett sätt var det svårt att tro, när man såg henne. Hon var energisk, glad och varm. På ett annat vis kunde jag föreställa mig hur sjuk hon varit. Hon hade väldigt dålig hy i ansiktet och en liksom grå hinna över ögonen som gjorde att trots hon var knappt fyllda 40 kunde hennes ögon se ut som på en mycket gammal kvinna. Oklara färger, liksom upplösta. Nåt slitet och åldrat där bakom den glada varma ytan. Eller, vad vet jag? Kanske tolkade jag in sånt som kunde ha funnits där redan före.

Jag gillade henne direkt. Snabb i huvudet, humoristisk, dräpande klar och samtidigt med mycket värme och empati. Hon talade helt öppet om de besvär hon haft och det framgick att det inte var självklart att hon överlevt.

Vid ett tillfälle när jag var i hennes trakter på ett jobb bjöd hon hem mig på lunch. Hon bodde ensam i ett hus långt ute på vischan. Ett gammalt hus som hon hade renoverat med hjälp av sin pappa, sin dåvarande kille och naturligtvis alla grannar och vänner hon uppbådat. Det hade hon lyckats göra under sin sjukskrivning. Hur hade hon råd med det? Hon hade tagit ett banklån. Hon hade dessutom haft en bra privat sjukförsäkring i sitt företag innan hon blev sjuk, och nu hade hon kanske inget överflöd men ändå tillräckligt för att klara livhanken.

Framför allt hade hon en brinnande uppfinningsförmåga och en en sjuhelvetes kreativitet.

Jag gick runt och såg hennes lösningar med det gamla huset. Det var vackert. Oväntade öppningar, speglar i golvet, sovplatser under trappan, fönstergluggar mot stenig utsikt och just det trädet. Lösningar som inte var fina för att de var dyra utan för att de var genomförda med kreativitet. Den sortens lösningar som inte går att köpa för pengar. Och alltsammans var tydligt gjort med tanke på att huset skulle antingen kunna hyras ut veckovis under sommaren, eller säljas dyrt vilken vecka som.

Jag blev förtjust. Något sådant hade jag alltid drömt om att göra med mitt eget hus där inget handtag var det andra likt och där de flesta förresten inte var iskruvade med alla skruvar.

Vad som framför allt intresserade mig var den organisering som hon hade genomdrivit in i minsta detalj. Hur systematiskt allting var uppbyggt, från den vägghängda papperskorgen i badrummet ut till snickarbodens välsorterade skruvsortiment. Det var en konstnärlig ordning för att gynna skapandet, inget pedanteri för dess egen skull.

Jag blev grymt avundsjuk och precis som avund bör fungera så satte den fingret på mina egna önskningar. Jag såg en vision framför mig hur mitt eget liv skulle kunna organiseras.

Vid lunchen ute på stenterassen pratade vi om männen i våra liv, om hur man tar betalt för jobb, om mat, om hur man gör en fönsternisch på andra våningen utan att det gamla taket faller samman. Är du inte rädd att bo här ensam? frågade jag. Nä, sa hon. Vad gör du om någon kommer och snokar eller tränger sig på? Dödar dom, sa hon sakligt.

Hon berättade om sin sjökapten, om sin bergsbestigare, om sin fallskärmsjägare. Jag berättade om min främlingslegionär, min operasångare, min dynamitard, men sa inget om min spanske galning.

Innan hon bröt ihop hade hon jobbat typ 4 heltider i eget företag, suppereffektiv, framgångsrik, men med en svårt sjuk pojkvän som hon samtidigt vårdade. Den sista tiden hade hon envist genomnfört sina jobb på kryckor, med svår värk i hela kroppen. Hon visade mig bilder. En värkbruten gumma! Lite över 30 år gammal. Men envist förnekande att hon skulle ha någon svaghet.

Nu hade hon ännu inte kommit så långt i sitt tillfrisknande att hon kunde ha en kalender. Hon vågade inte. Fönsterrutorna  var fullklistrade med post-it-lappar i 9lika färger men ingenting var rangordnat eller prioriterat. Inga datum, inga klockslag.

Sen började vi prata om tid och kalendrar.

Somliga minns allt

Det finns somliga som minns allt, jag menar bokstavligen. Varenda dag i deras liv, även de mest vardagliga och händelselösa. Säg ett datum 30 år tillbaks, de minns vilken veckodag det var, vilket väder, vad de gjorde och vad det var på TV.

Människor med detta supernormala minne förknippar oftast hågkomsten med en speciell plats, eller lokal. “Det var i det huset…” Vi åkte på den vägen…” “Jag var i mitt rum…”

Läs den intressanta artikeln om Brad Williams som minns allt .

Efter uppvaknandet I

Det första jag minns efter min TGA är att jag vaknar i en sjukhussäng. Det står läkare i rummet och frågar mig saker. Min kompis Ci sitter i fåtöljen vid fönstret. Jag fattar ingenting. Läkaren frågar mig om jag vet var jag är.

–Eftersom du ser ut att vara läkare och jag ligger i en säng, så måste jag väl vara på ett sjukhus? svarar jag.

Jag tittar ut genom fönstret och ser bara himmel. Högt upp är jag. På neurologiska kliniken på Lunds Lasarett, får jag veta. Läkaren berättar att jag kommit in sent föregående kväll. Att jag troligen har haft en TGA. Att jag förlorat förmågan att prägla minnen under denna tid. Att det som hänt aldrig kommer att återvända i mitt minne eftersom det inte fastnat från början.

Han frågar om jag har epilepsi eller migrän. Nej ingetdera. Jag berättar att jag hade min senaste mens för 4 veckor sedan men att den uteblivit denna gång. Kanske är det menopaus? Tänkbart, säger han.

Han förklarar att TGA kan drabba folk efter extrema påfrestningar. Fotbollsspelare efter en match, dykare… Han undrar hur jag haft det på sistone. Jag berättar. Han nickar. Ja det hänger ihop. Du har varit utsatt för extrema påfrestningar under lång tid. Kombinerat med en tänkbar menopaus.

I mitt minneslösa tillstånd har jag blivit undersökt med datortomografi och annat som jag inte minns just nu. Man har inte funnit något som helst onormalt i hjärnan. Ingen stroke, ingen tumör, inga förträngningar. Allting är som det ska.

Jag berättar att jag för några år sedan hade plötsliga synförändringar, allt såg ut som mjölk. TIA? (transischemisk attack) Det hade gått över av sig själv efter en natt. För säkerhets skull skickas jag på en ny undersökning, där halspulsådrorna kollas med ultraljud för att se om det finns någon förträngning. Nej allting normalt även där.

Jag får några papper med info om TGA som läkaren printat ut från internet. Min kompis Ci kom hit mitt inatten, larmad av Tamara. Hon har sovit i fotänden av min säng, som en hundvalp. Hon får i uppgift av läkaren att skriva ner vad hon vet om mig på ett kollegieblock.

Jag somnar.

Sovit en hel natt

Idag är det nästan nio månader sedan min TGA. Inatt har jag sovit en hel natt i sträck utan att vakna vare sig av ångest, svettning eller värk. Jag blev förvånad när jag vaknade! Så kvickt natten passerade!

Jag har sovit djupt, djupt. Mitt inre är fullt av nyskördade drömmar.

Kanske blir vi lika goda vänner igen, som vi brukade vara, sömnen och jag?

Småleende i mungiporna, mildhet i ögonvrån.

Röra + kaos

Månaden innan jag fick min TGA visste jag att jag höll på att bli sjuk. Jag hade helt tappat kontrollen över min vardag. Under flera år hade jag haft extrema svårigheter med en sjuk dotter, och ett sjukt kärleksförhållande. Dottern tillfrisknade mirakulöst och kärleksförhållandet lyckades jag låsa ut, manövrera bort, hålla på avstånd.
    När allt detta lugnade sig något vaknade jag upp till mig själv och såg mig omkring. Huset var en fruktansvärd röra. Som hos någon som dagligen i flera år kastat sig iväg akut, redan försenad, och aldrig hunnit städa upp efter sig.
   Olika påbörjade kreativa projekt låg intryckta i alla hörn. Desperata avstamp i energijakt som aldrig nått längre än till ansatsen och därefter låg kvar och samlade damm och spred skuldkänslor. Endast en smal ränna mellan spis, kyl, badrum och sovrum var frilagd. Resten var som ett vissnande kuriosakabinett. Böcker, hundratals, i travar på hyllor, golv, i trappan. Lappar med anteckningar, urrivna tidningsartiklar, kläder i väntan på att lagas, ritblock med hastiga bortglömda skisser. Material för tusentals kronor hastigt inföst i källare och vind, den planerade verandan, rakuugnen, uggleholkarna, sidenmålningen, hönshuset… tusen idéer, tusen projekt.
   Det kändes som om jag höll på att drunkna. Kreativitesnarkoman. Så snart jag känt oro eller trötthet hade jag speedat mig med nya idéer, nya projket. Som en spruta amfetamin hade de givit mig ett tillfällig energikick. Mer aldrig nog för att jag skulle avsluta det jag satt igång. Oavslutade ansatser som nu snodde sig runt min hals och snörde åt.
   Förtvivlat insåg att jag aldrig skulle kunna röja allt detta ensam. (Jag arbetade samtidigt i en nivå som nog motsvarade en och en halv heltid.)
   Jag skickade ut ett mail till alla jag kände i byn med förfrågan om någon kände nån som ville ha extrajobb med att hjälpa mig röja. 

De sista månader före min kollaps slutade jag äta. Dvs nog åt jag – smörgåsar. Spisen hade jag slutat använda, jag hade inte lagat någon varm mat till mig själv på ett halvår. Jag åt gärna på restaurang eller när jag blev bjuden, men kunde inte förmå mig att laga något åt mig själv.
   Jag kände ingen hunger innan det var för sent. Sen när den akuta svältpaniken kom, då hade jag inte tålamod att laga till något riktigt. Var jag ute snabbköpte jag då 3 mörka chokladkex och tryckte i mig. Var jag hemma tog jag i stället 3 knäckemackor med cheddar, och kaffe. Och sen kanske 3 till. Så jag höll vikten.
      Jag insåg ju att det där var inte hälsosamt. Ofta köpte jag hem fin och bra mat för att jag verkligen skulle övervinna mitt motstånd. Det blev liggande i kylen. Till slut fick hunden och katten dela på det innan det började ruttna. 
   Månaden innan jag kollapsade insåg jag att jag var på väg att braka ihop. Jag har i princip aldrig varit sjuk förr och hade inga läkarkontakter. Jag frågade runt bland kompisar om de kände någon läkare med psykiatrikompetens. Jag fick ett tips som jag ringde, men möttes av en telefonsvarare som meddelade att inga nya patienter togs emot.

Vad som försvann helt och hållet

Det jag inte minns alls är cirka 6 timmar före ambulansfärd till sjukhuset och cirka 12 timmar inlagd. Totalt 18 timmar helt borta. Det sägs att intrycken under den perioden helt enkelt inte fastnade i hjärnan, och är förlorade för alltid. Hitills (8 månader senare) har ingenting kommit tillbaka men det finns de som säger att det finns där, och ska gå att locka fram (mer om det senare).

Vad som hände har jag fått mig återberättat.

Jag hade kvar min identitet och var inte förvirrad. Det var jag själv som insisterade på att ambulansen skulle tillkallas, och att min kompis (som lyckligtvis var här) även skulle be grannarna om hjälp. Ambulansfärden vet jag ingenting alls om eftersom min kompis inte var med där (hon körde efter mig i bil). På akuten svarade jag redigt på alla frågor som ställdes, ofta både rappt och humoristiskt. Men själv ställde jag samma frågor om och om igen: Var är jag? Vad har hänt? Har det skett en olycka? Och min ångest växte när jag inte kunde orientera mig eller förstå.

Efter undersökningen, som var mitt i natten, fick jag sömnmedel och somnade. En ny kompis tillkallades av den första, de bytte plats och min nya kompis sov hos mig vid fotändan i sängen. När jag vaknade vid middagstid följande dag började jag långsamt komma tillbaks i huvudet och bit för bit förstå vad som hade hänt. Min kompis och läkarna hjälptes åt att fylla på luckorna. Jag var jättetrött och upprörd, grät mycket, efterhand som bitarna lades på plats.

Jag fick ganska snabbt diagnosen TGA och läkarna ville skicka hem mig. “Det går över av sig självt, hem och vila.” Min kompis krävde med eftertryck att jag absolut måste stanna ytterligare en natt, jag var förvirrad och upprörd. Så jag stannade ytterligare ett dygn.

Därefter tog min kompis mig med hem till sig, där jag fick bo i ytterligare fem dygn, innan hon släppte hem mig till mig.

Idag kom jag ihåg trampolin

Varje dag är det ett nytt ord som måste återkopplas sedan före Dagen TGA. Ord som jag inte använt sen innan dess.

Jag var hos min psykolog och skulle beskriva. Hur det ofta, i mitt liv, kommer en oerhörd kreativitet ut ur djupa kriser. Som när man ska hoppa ner i en bassäng, från en… en… Ja, ner djupt i botten. Ju högre man hoppar från, desto djupare ner når man. Man måste ända ner i botten, ner i den kaklade bottenplattan, för att kunna sätta fötterna emot och få ett AVSTAMP. Så kan man skjuta sig upp mot ytan.

Men kommer man inte ända ner i bottnen får man inte den där avstampskraften.

Och man måste hoppa från en ganska hög…

-…trampolin? säger psykologen.

-Just det. Trampolin.

Jag vet inte om han märkte det. Den långa pausen. Hur jag försjunker in i mig själv. Säkert är han tränad på att se hur blicken söker, hela ögonhålan runt, för att finna fäste. Nästa gång vi ses ska jag berätta om det. Hur han hjälpte mig att finna “trampolin”.